Mitt lilla hjärta om jag kunde ändra i tiden...

Den här bloggen ska handla om en mycket liten speciell person med speciella behov, nämligen Robban min son.

I morgon är det skolavslutning. Som alltid så ska skolbarnen tåga till kyrkan, sexorna först i fina dräkter och sen klasserna i storleksordning.

Alla mammor och pappor en del far och morföräldrar tittar stolt på, så även jag.

Robban blir tolv i sommar, tänk vad tiden går fort. Jag kan nog säga att jag är en av de stoltaste som står där i morgon för denna lilla grabb har tagit sig så långt, gjort en fruktansvärt jobbig resa för att komma dit han är idag.

Det är vackert när barnen tågar in i kyrkan, man blir glad av att se dessa ungar som bara längtar efter sommarlovet. Det spritter i dom av glädje.

För Robban är det blandade känslor, han har i färskt minne hur det var att tåga in i kyrkan fram till kistan som hans pappa låg i. Han får alltid lite ont i magen innan skolavslutningen och sover dåligt. Han försöker så gott han kan men ikväll som alla andra "dageninnankvällar" så hör jag att han pratar med pappa, berättar om skolans omdömen, vad dom gjort och att han så gärna ville att pappa skulle vara med nu som vid alla andra avslutningar.

Det är skönt att höra hur han utan darr på rösten berättar att han klarat detta år med, att han nästa år är sexa och då är det mer ansvar för då är man äldst på skolan.

Han berättar vad vi köpt till läraren och favoritmagistern som nu går i pension. Då kommer tårarna, att hans favoritmagister ska sluta är tungt för Robban, han vill ha honom kvar....livet ut.

Han klarar inte riktigt av avsked, och denna lärare har varit en stor stötta för Robban.

Efter en stund kommer han ut till mig med dom frågor jag fått varje år sen skolan började.

Ser pappa mig? Vet han hur duktig jag varit? Är han stolt över mig?

Jag kan bara svara ja på alla frågor, och jag hoppas det är så.

Jag vet att jag ser honom, vet hur duktig han är och är så stolt att jag skulle kunna spricka.

Han har jobbat så bra i skolan, vuxit sig stor och trots sin AD-HD gjort så gott bara han kan.

Jag hoppas och tror att i morgon när dom tågar till kyrkan och alla barn är sommarklädda att Robban kan känna att även han är glad och att han gjort ett jättejobb även detta skolår.

Jag hoppas du sitter på ett moln däruppe och med stolthet tittar ner på din mycket fantastiska

son som på sin skolavslutning ska vara nöjd, stolt och full med sommarspring i benen.

Eller som Robban själv sa för en stund sedan: Hoppas dom har sommarlov i himlen med så pappa kan köra lite hoj!!!

Ja jag skrev ju att det skule handla om en mycket speciell liten person.